”Ni vet ju att folk lätt blir osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta, sa Tooticki…” När jag var yngre tyckte jag minst om Det osynliga barnet av Tove Janssons böcker. Mest för att jag inte tycker om noveller, men kanske också för att man måste vara vuxen för att ta till sig dem på djupet. I barnets värld behövs inte det filosofiska för livet är fortfarande självklart. Det osynliga barnet och de andra novellerna observerar vår existens och är den bok som har mest uppenbara livsfilosoferande drag. Nu älskar jag den.
Boktips till min syster 