Jón Kalman Stefánsson har skrivit en bok som är annorlunda jämfört med de andra. Den är rakare i berättandet, råare, innehåller mer sex. Jag skulle inte rekommendera den som första kontakt med Stefánssons magiska litteratur, men jag uppskattar den. Med en kvinna som huvudperson är den kanske en smula mindre trovärdigt än de andra böckerna som rätt ur Stefánssons huvud rör sig på ett likartat sätt kring unga mäns försök att förstå det universum som omger dem. Ásta är, liksom hennes förmödrar, gränslös och instängd trots den ständiga flykten genom tillvaron. Hon är svag och stark, för vem kan vara stark om det inte finns en svaghet att kämpa emot? Hon är isländskt nittonhundratal och tidlöshet. Detta är en bok som inte är lika fulländad som de tidigare, den är spretigare, men spretigheten i berättandet bidrar också till att förstärka förståelsen för spretigheten i Ástas bipolära liv. Jag både gråter floder och ler genom tårarna. Och som vanligt slänger Stefánsson in sitt poetiska filosoferande här och där, kanske skulle det uppfattas som högtravande om det inte var så oändligt äkta och oförställt:
Boktips till min syster 