Florencia en el Amazonas

Vi kommer ut i foajén i pausen. Vi hopar oss med de andra teaterarbetarna som också fått fribiljetter. Jag säger att vi kanske behöver lite kaffe. Kostymören utropar förstört att om vi ska hålla oss vakna i andra akten så behöver vi tio kaffe minst. Florencia en el Amazonas har så oerhört mycket potential att bli något alldeles utsökt men faller i alla kategorier pladask. Musiken är svår men det är ingen ursäkt för att inte agera trovärdigt och det kan kompenseras med en desto bättre regi och scenografi. Det märks att scenografin har en utomordentlig tanke bakom, men kanske är det brist på tid eller pengar som gör att ångbåtsskelettet inte ser ut att vara något annat än ett bygge i plywood. Ljussättningen är helt fel föreställningen igenom. Av programtexten att döma så lär en storm vara det centrala i handlingen. Vi förstår knappt ens att det försiggår en sådan. Enligt wikipedia ska operan vara inspirerad av Kärlek i kolerans tid av García Márquez och av det förstår vi inte en gnutta. Vi gråter när Colombias store baryton Valeriano Lanchas, stor både i omfång eftersom han väger 150 kg och för att han är den störste sångare Colombia haft internationellt någonsin, gör entré som Riolobo med fjäderskrud på huvudet och illasittande vid ”indianklädsel”. Det är inte värdigt. Inte värdigt honom och inte politiskt korrekt på något sätt. Han hade kunnat flyga in som en fågel… vad som helst… Colónteatern har möjligheterna. Till stormen hade båtskelettet kunnat placeras på den del av scenen som kan snurra. Man hade kunnat använda falluckorna… Allt hade kunnat göras bättre. Det enda som verkligen griper tag i mig är det grälande paret. Den enda på scenen som verkligen är sin roll och berör är den grälsjuka Paula. När vi sätter oss igen till andra akten så har halva salongen tömts. Andra akten blir dock en aning bättre än första. Jag hoppas se den här operan igen i framtiden i en mycket bättre version.

Florencia en el Amazonas
Opera i två akter av Daniel Catán
Teatro Colón